Jag har varit medlem i Piratpartiet sedan den andra juni 2006, 16:09 för att vara exakt, två dagar efter Piratebay-razzian. Jag kände ända ut i fingerspetsarna att detta är inte okej. Sånt här får inte ske. Senare visade det sig att USA hade påverkat regeringen i Sverige. Jag ryser än när jag tänker på det, men som vi vet var detta bara början.
Ärligt talat har jag funderat länge på att bli Guldpirat. Snikenheten fanns hos mig, student och allt, och i grunden gillar jag inte donationer. Nu har läget intensifierats genom att FRA-lagen, IPRED samt datalagringsdirektivet är de facto lagar i Sverige, vilket gör mig både frustrerad och gråtfärdig. På IRC sade en kille från England “i always thought sweden was one of the more relaxed countries over such matters and now you seem to be one of the most regulated“. Skön stämpel vi håller på att få. Blonda flickor och staten som kollar dina mail och sms. Piratpartiets medlemsantal går upp som aldrig förr (dubblat på ett halvår) och den sjunde juni är det dags för EU-val. Då de flesta lagar antingen kommer från EU, eller beskylls vara orsaken till att vi måste ha den lagen, känns det helt rätt att skicka in Christian Engström eller Anna Troberg till just det stället. Till kärnan av hela apparaten. När Rick bloggade om att det behövdes pengar för att trycka upp flygblad, tillsammans med att ‘vanliga’ personer såsom klasskamrater faktiskt har intresse i IPRED nu, så tog det skruv i min skalle.
Från Jag är en jävligt stolt piratpartist på Daniel och de små tomtarna
